Kaaramell

Nu har hösten varit här ett tag. Oktober är ju faktiskt snart över...För min del tycker jag att det har gått så otroligt, ofattbart och bländande fort. Samtidigt som det känns längesedan pappa fyllde 50.

Men det kanske får vara så nu till hösten. Noll tidsuppfattning och snurrig bolle. För snart kommer den mörka tiden och då är det ju lättare att vara road av sin egen förvirring än att sitta och känna sig deppig.

 

Depp får det inte bli! Därför grabbade jag tag i kameran och söp in den vackra naturen.

Det är så rofyllt att bara prommenera runt min och Tobbes sjö...

 

Jag kan åter bara konstatera att det är någon slags terapi att bara få prommenera. Vandra runt bland alla vackra färger och alla jordiga dofter som så oundvikligt talar om för mig att kylan inte ligger allt för långt borta.

Det gör inget. Jag vill ha hösten jag vill att allting bara ska falla till marken och dö. Jag vill uppleva julens kyla för att på något sätt känna mig varm igen och jag vill att det ska bli 20 minus på min födelsedag...

För efter vintertiden kommer våren. Då tänker jag inte bara se på när blommor och blad slår ut utan då kommer även jag att stå i blom.

När livet vänder drastiskt måste man helt enketl varva ner och börja tänka i helt andra banor. Jag är på god väg, men jag tänker låta jordens naturliga kretslopp hjälpa mig på vägen. Istället för att kämpa emot mörkret och bli alldeles alldeles utmattad...

 

Man måste stå på botten för att kunna titta upp