Kaaramell

I måndags, den 12 mars, förlorade jag min Apya. Nu, tre dagar senare, känns det fortfarande overkligt.
Han var den bästa farfar ett barnbarn kan ha. Alltid full fart, en stor envishet men med ett enormt hjärta och den ständiga viljan att göra alla glada. Det ploppade alltid upp nya ideér som skulle sättas i verket omedelbart och Apya var aldrig den som tog ett steg tillbaka.
Han och Anya, min farmor, kom till Sverige i väldigt ung ålder. Inann dom kom till Sverige bodde de i en liten by, Ivanovo, i Serbien. Anledningen till att dom kom till Sverige var för att det var väldigt fattigt i dessa områden. Och under den tiden sände Sverige efter arbetare från södern.

Min farfar och farmor tillhör den gruppen av invandrare som man bara inte kan sluta att beundra. 
Dom har byggt upp ett så otroligt liv tillsammans. Allt började på ett tegelbruk och efterhand tog dom sig längre och längre fram. Jag är så otroligt stolt över den vägen de har vandrat och över allt som de har skapat. 
Min farfar var helt klart envis, med en envishet som aldrig gav upp. Den envisheten som man ibland kunde irritera sig på men samtidigt den som tog Anya och Apya så långt.

Idag har dom allt - Två barn med fyra barnbarn - Ett stort hyreshus och en stuga - Två bilar och en båt.
Men det största dom har skapat är en stor högljudd familj, alla med sin knasiga livshistoria och alla samlade kring det stora matsalsbordet i storarummet, där för att alltid stanna.

Det enda som saknas nu är vår fina farfar, pappa, farbror, bror, make och Apya!
Vi kommer alla att sakna dig så otroligt mycket och jag vet att du har satt ett vackert spår i mångas hjärtan,
det var helt enkelt sådan du var.









Du tog plats. Du styrde. Du ställde.
Men på Ville du aldrig skällde.
Att borra banka och snickra
var inte för att oss smickra.
Att din röst alltid var störst
var inte för att du satte dig själv först.

Ditt sinne var fullt av energi
det var nästan så att du aldrig kunde låta bli
att alltid ha oss som projekt.
även om vissa saker lät lite suspekt.
Du älskade alla av hela ditt hjärta
det är därför vi nu känner sån smärta.

Sov gott, vila i frid farfar min
Det är svårt att tänka sig, att ta in
Men nu snickrar du på annan plats
och styr och ställer i eget palats
Någonstans dit vi inte kan gå
långt bort dit bara våra hjärta kan nå.
Jag längtar tills jag återigen får höra dig tala
Kära Apya, vi ses i Nangijala.