Kaaramell

Som kanske inte alla vet gick in mormor bort förra veckan. Troligtvis i onsdags.
Jag mår bra, jag tror jag gör det. Klart jag har chockats, gråtit och upplevt en utav de konstigaste magkänslor.
Min största oro först var min mamma. Jag vill inte att hon ska ta det som hänt alldeles för hårt. Jag vill att hon ska gråta, jag vill att hon ska sörja och sakna. Det vore osunt att inte göra det. Men någonstans mitt i sorgen vill jag att hon ska se turen i all otur.
Mormor drog den allra bästa lotten. Somnade in i sitt eget hem, utan sjukdomar, skador eller några andra hemskheter. Hon somnade in, försvann in i de drömmar vi inte ännu känner till.
Jag tror hon mår bra, hon har fått komma till morfar. Mannen som hon älskat och saknat i alldeles för många år.
Nu får dom äntligen vara tillsammans.

Det som känns jobbigt är att jag inte fick prata färdigt med henne. Även om jag varit så noga som jag kan med att hälsa på. I söndags var jag hemma hos henne en snabbis med en låda äpplen som min farmor och farfar skickat med till henne. Hon blev så glad. Det skulle göras äppelmos och äppelpaj och allt möjligt. Allt känndes precis som vanligt, inga konstigheter. Min mormor var som hon brukar vara, inte tröttare, inte annorlunda på något vis. Bara samma underbara person. Hon pratade om min knasiga kostym jag hade haft på lördagen och mitt hår som stod rakt upp i skyn. Tokiga barnbarn..
Jag älskar min mormor så mycket. Hon är en mormor för sig och jag känner mig inte
färdig med henne. Jag har inte förstått eller erkänt ett slut på vår relation. Men jag hade ändå turen att få krama om henne en sista gång i söndags. Det tackar jag verkligen gud för, även om han och jag inte direkt är bundisar annars.

Det är aldrig lätt när man förlorar någon, jag tycker det är jätte tråkigt. Särskilt när det handlar om en person som kändes så full av liv, trots hög ålder. Men det går bra.
Och jag är dessutom stolt över mamma för att hon hanterar allt så bra. Jag vill så gärna åka hem och krama om henne, men hon har övertalat mig om att jag inte behöver åka hem. Hon vet att jag har dåligt med pengar och behöver jobba. Däremot vet hon att hon kan ringa mig varje dag, varje natt, vare sekund. Jag vill finnas vid hennes sida hela tiden. Det vill jag ju alltid annars också, men nu vet jag att hon behöver mig mer än någonsin. Jag står gladerligen som ett starkt stöd. Min mamma och hennes syster Britt hanterar detta tillsammans. Jag tror att det kommer gå bra. Dom har fortfarande varandra och minnet utav en otrolig moder.

Vi ses på begravningen kära familj!