Kaaramell

Äntligen har jag funnit mig tid till att blogga lite. Sedan efter att jag kom hem ifrån underbara LA så har dagsschemat varit ganska fullbokat med packning, jobb och 17 maj. Jag tänkte bara plocka upp ifrån vart jag slutade.
LA var så bra! Att få träffa alla mina tjejer igen på en och samma gång är en riktigt skön känsla. Det är som att komma hem igen. Det spelar ingen roll vart i världen vi lägger till, det är i deras hamn jag hör hemma.


Flygkarma....finns det? Jag börjar undra alltså. För jag har varit med om det ena och det andra, oftast inte med en positiv tvist. Vad är det jag gör i livet för att förtjäna dålig flygkarma?
Det började för över ett år sedan då jag blev bestulen på 30 000 och alla mina redan bokade och, trodde jag, betalda biljetter. Detta är fortfarande inte utrett men på onsdag nästa vecka är det äntligen dags för rättegång. Vi håller klart tummarna för detta!


När jag flög till LA fick jag vara med om en massa spännande saker. När jag först kom till flygplatsen var jag en halvtimme sen. Detta berodde på tåget. När jag skulle hoppa på flygtåget var det en minut kvar. Konduktören frågade om jag skulle med, jag svarade ja och vände mig och om och kysste Daniel snabbt farväl. När jag lyfte upp väskan och skulle gå ombord möttes jag av en handskklädd hand 10 cm från ansiktet och konduktören sa: Tyvärr du får ta nästa tåg....Varför i hela världen ens fråga då?
Väl på flygplatsen med en timme kvar för avfärd checkade jag in mitt baggage men stötte även här på problem. Jag hade ingen adress in i landet och kunde inte checka in förrän adressen var registrerad. Herregud tänkte jag och började ringa till alla tjejerna. Men dom i sin tur satt på flyg från Stockholm och Köpemhamn. Jag lyckas tillslut hitta Sofies amerikanska nummer och ringer till La mitt i natten i ett ganska desperat behova utav en adress.
Vidare vid kontroll av handbaggage glömde jag att lägga alla de små "vätske-tingen" i dom små plast påsar som tilldelas. I lite lätt stress lyckades jag roffa åt mig en i kön, fullt bestämd att inte börja om. Så medens jag köade rotade jag igenom hela bottem på väskan för att få med varenda droppe. Oturligt nog bjöd jag på en liten show. Det började tjuta något så otroligt ifrån min väska. Vad i hela världen är det som händer, tänkte jag. Och så kom jag på att Danne hade köpt mig ett överfallsalarm som nu tjöt vilt någonstans i botten av min väska. Jag börjar få lite lätt panik för man ska ju inte gärna ställa till med sådan scen på en flygplats, eller? Jag hittade larmet och turligt nog, larm pluggen för att få tyst på eländet.
En norsk gubbe brevid mig kommenterade: Ja men det där var väl litt morsamt?
Mina sköna stunder fortsatte. Eftersom att jag skulle flyga till USA var jag tvungen att gå igenom ännu en kontroll. Den tog en evighet och det enda dom ville göra var att kontollera passet mot biljetten. Klockan tickade och plötsligt så var boardingen avslutad trots väldigt många i kö. Någonstans bakom kommer ett pensionärsgäng springande för att de också ska med planet. De hoppar över räcket, märk väl hoppar, för att komma allra längst fram i kön. Alla som köade hade precis lika bråttom men bara för att de hade skägg och gäddhäng var det okey att dom gick före i kön..what!?
Jag lyckades komma ombord, eller rätttare sagt springa ombord precis innan dörrarna stängdes. Det var väl en himla tur.
Jag satt jämte en väldigt trevlit hjärtkirurg som tur var, + i kanten!

När jag landade på Newark fick jag börja med att stå i kö i nästan 2 timmar för att registrera min ankomst. Jag hade ju 3,5 h på mig så jag kände mig inte allt för stressad. Men när jag väl kom fram och det var min tur hade jag en knasig man framför mig. Han ville registrera sig själv och sin kompis, som inte var där, in i landet. Det gick ju inte allt för bra. Så där fick jag stå och vänta i evigheter på att gränsvakterna skulle förklara för denna dumme norsk att det inte riktigt fungerade så. Tillslut dök den mysteriska mannen upp, efter utrop i högtalarna, stup full och lätt 2 meter lång. Han skulle skanna sina fingrar och ta foto. För honom var det som att studera till astronaut.
 Tillslut var jag förbi och redo för nästs krångel och det var jag garanterad. Jag skulle precis till att kontrollera mitt handbaggage när jag fick reda på att min flygbiljett inte var fixad som den skulle. Så jag fick checka in igen för Continental airlines och även byta gate för detta. Fruktansvärt, fruktansvärt. Tåget mellan gaterna kom inte och klockan blev allt för mycket. Nu hade jag bara en timme på mig att fixa med incheckan. Sheeeet!
15 minuter senare kom äntligen tåget. Jag trängde mig fram och höll tummarna för att inte missa planet.
Det var en väldigt lång baggage kö som jag tänkte att jag skulle slippa, men nej. Min e-ticket fungerade inte ihop med mitt pass så jag var tvungen att ställa mig i kön. När det var 20 minuter kvar till min take off kom jag fram till incheckningen som totalt ignonerade att jag behövde personlig service. För tydligen så är där också självincheckning men för baggage.
Helt otroligt flygplats altså! Jag började nästan bråka medn peronalen för att få dom att ordna ett fripass åt mig för att komma till gaten. Först sa dom åt mig att jag skulle bli tvungen att ta nästa flyg klockan 18.00 men det vägrade jag! Jag skulle med mitt 16.30 plan!
Efter många om och men och bara 10 minuter kvar till avgång sprang jag och mitt fripass igenom kontrollen. Jag fick snabbt slänga av mig skor, skärp, väska och allt av metall i mina fickor.
När jag kom igenom kontrollen roffade jag åt mig allt och löpte mot gaten. Jag sprang i panik, svichade förbi folk, utan skor...
Jag lyckades precis komma fram till gaten innan den stängdes. Tanken var att jag skulle hinna träffa Ella och Julia på flygplatsen innan vi lyfte, men så blev det ju inte. Jag kom inrusandes på planet med alla mina ägodelar i famnen, svettig och andfådd. Ella hoppade upp från 5 raden, med en väldigt frågande min.
Mitt enda svar va: Fråga inte, för du vill inte veta vad jag har varit med om!
Jag svingade en vink åt Julia också innan det var dags att spänna på sig bältet.
Precis när jag sätter mig slårs jag av ett ännu värre slag, jag hade glömt mobilen i kontrollen...Någonstans i början av gaten, i en plastbytta låg min älskade telefon....nu förlorad för alltid...


Snacka om taskig flygkarma!