färskt eller frysdisk?
Läpparna är sprukna och torra i den kalla vinden.
Varför blev det inte som alla lovade. Vad hände med allt det där som mamma sa.
Hitta det fina, allt lätta, den rätta? Är det meningen att jag ska se ljuset trots det tunga regnet,
alla droppr som faller hårt mot mitt fönster.
Ska jag för evigt hoppas, tro eller förvänta?
Jag har aldrig vant mig vid att mycket i livet är svårt att nå. Jag kan inte acceptera omöjligheter.
Eller varför den enkla vägen ofta är svårare än man trott. En extra stavelse och så ska allt vara klirrat och klart.
Vad hjälper det att älska när ordet inte längre har någon betydelse.
När allt blir en skala i grått och inga kontraster finns i sikte. Kankse är det så att möjligheterna för färg minskar med åren. Ung, gammal, färsk, frysdisk det är ändå aldrig nog.
När vet man att livet går åt samma håll som man innerst inne vill?
Då händerna skakar och tappar känsel i fingertopparna, borde jag stå ut eller värma över eld?
Hjälper det att tina utsidan när insidan är isande stel. Borde jag inse att det är livets gång,
så det alltid har varit och alltid kommer till att vara. Eller ska jag leka rebell, bryta mig loss från det
shackrutiga krigsmönstret och hitta en ny väg. Banan som många undviker, den som verkar för svår men i själva verket är lätt. Vägen då man låter jaget bestämma och hitta rätt. Vem är jag?
Jessica
Varför blev det inte som alla lovade. Vad hände med allt det där som mamma sa.
Hitta det fina, allt lätta, den rätta? Är det meningen att jag ska se ljuset trots det tunga regnet,
alla droppr som faller hårt mot mitt fönster.
Ska jag för evigt hoppas, tro eller förvänta?
Jag har aldrig vant mig vid att mycket i livet är svårt att nå. Jag kan inte acceptera omöjligheter.
Eller varför den enkla vägen ofta är svårare än man trott. En extra stavelse och så ska allt vara klirrat och klart.
Vad hjälper det att älska när ordet inte längre har någon betydelse.
När allt blir en skala i grått och inga kontraster finns i sikte. Kankse är det så att möjligheterna för färg minskar med åren. Ung, gammal, färsk, frysdisk det är ändå aldrig nog.
När vet man att livet går åt samma håll som man innerst inne vill?
Då händerna skakar och tappar känsel i fingertopparna, borde jag stå ut eller värma över eld?
Hjälper det att tina utsidan när insidan är isande stel. Borde jag inse att det är livets gång,
så det alltid har varit och alltid kommer till att vara. Eller ska jag leka rebell, bryta mig loss från det
shackrutiga krigsmönstret och hitta en ny väg. Banan som många undviker, den som verkar för svår men i själva verket är lätt. Vägen då man låter jaget bestämma och hitta rätt. Vem är jag?
Jessica
Kommentarer
Trackback
